Monopoli: Jag var med i en film. En riktig. Och i några dagar var jag italienare.
I några dagar var Monopoli inte en stad, utan en rytm. Mat som förevändning, människor som tar emot dig som om det vore det mest naturliga i världen, gränder som får dig att gå långsamt och den där sällsynta känslan av att du inte bara är turist. En plats som inte visar upp sig direkt, men som – om du låter den vara – fastnar på dig och låter dig aldrig åka härifrån på samma sätt.