❤️🇮🇹 Jag var med i en film. En riktig. Och i några dagar var jag italienare.
För mig har Monopoli alltid varit den sortens ställe jag passerat många gånger, men aldrig riktigt stannat i. Och skillnaden mellan att passera och att stanna är enorm. När du stannar handlar det inte längre om ”staden”, utan om människor. Om hur de ser på dig utan misstänksamhet, om hur de pratar med dig även om ni inte talar samma språk, om den där familjära känslan som dyker upp förvånansvärt snabbt i mindre städer – särskilt under perioder när de inte är invaderade av turister.
Maten, så klart, är en del av historien. Men inte som show, inte som snygga Instagram-bilder. Utan som förevändning. En förevändning att sitta kvar, att prata, att beställa något till, att vänta lite. I Monopoli är maten inte en ”gastronomisk upplevelse”, den är vardag. Små butiker, kvarterslivs, kaféer där du går in tre gånger samma morgon och ingen tittar konstigt på dig. Maten är länken mellan dig och staden.
Monopoli är inte en plats man passerar. Det är en plats där man stannar.
Och kanske är det därför jag tyckte så mycket om Monopoli. För att den inte försöker vara något annat än det den är. En kuststad, med hamn, vita gränder, gamla murar, människor som lever sina liv i lugn och ro. Och om du kommer hit med en öppen mage och ett tomt huvud har du alla chanser att åka härifrån med något mer än bara några bilder. 😍
Vi kom på kvällen, sent, efter ett försenat flyg, trötta och helt utan lust för något komplicerat. Tåg, taxi, bagage – den sortens ankomst när du inte ens har energi att vare sig bli entusiastisk eller klaga. Bara hunger. Den där på riktigt. Men Italien har den där enkla, geniala gåvan: det låter dig inte vänta. Det sätter dig direkt vid ett bord.
Första kvällen. Hunger, trötthet och en måltid som fick oss på fötter
Kvällen vi kom handlade inte om promenader, bilder eller upptäckter. Den handlade om den där hungern som inte längre har tålamod. Den som kommer efter resan, efter nerverna, efter ”kom igen nu”. Vi gick in på Trattoria Re Umberto - Panzerotteria Pizzeria utan förväntningar, utan lust att förklara något och utan behov av att imponera på någon. Precis den sortens ställe där du sätter dig, beställer och äter. Punkt. Och ärligt talat var det exakt det jag ville.
Första tallriken var grillad bläckfisk. Enkel, ren, utan att drunkna i såser eller onödiga idéer. Mjuk, med smak av riktigt hav, inte gummi. Den sorten som får dig att bli tyst en stund och fokusera på det du har framför dig. Sen kom den där traditionella rätten Tiella Barese, med ris, potatis och musslor – till synes banal, men farligt god. Som om de slängt ner i grytan allt de hittade hemma. 🤭 Jag upptäckte den förra året, till jul, mest av nyfikenhet. Då visste jag inte om jag gillade den eller inte. I år åt jag den två gånger och det kändes som om den var bättre varje gång. Nu, tredje gången, var det tydligt: det är den sortens mat som inte erövrar dig direkt, men när den väl fått tag i dig släpper den inte.
Pastan med hummer kom med en halv kräfta på tallriken, utan krav och utan det där turistteaterspelet med ”det måste bli två portioner”. Den halvan var tillräcklig och hederlig. Pastan var väldigt bra, och såsen… såsen var stjärnan. Trots tomatbasen hade den en mörkare färg och en djup, intensiv smak – tydligt från allt som rinner ur hummern när den tillagas i pannan, när pastan dansar med köttet, med safterna och med hela den där essensen som inte syns men känns i första tuggan. Det var inte den där skrikröda vitrinsåsen. Den var tät, sammanhållen, med personlighet. Den sorten som får dig att skrapa tallriken ren utan att bry dig om hur du ser ut.
Det var en måltid utan show, men exakt det vi behövde. Den försökte inte vara minnesvärd och just därför blev den det. Den fick oss på fötter, lugnade oss och sa – utan stora ord – att vi var på rätt plats. Första kvällen i Monopoli slutade som den skulle: med en glad mage och känslan av att dagarna som kom skulle bli bra. 😊
Människorna gör platsen. Inte tvärtom.
På morgonen den 31:a gick jag ut tidigt av en enkel anledning: jag ville fånga staden som den är, inte nyårsyran. Livsbutiken jag hade spanat in hette Numeri Primi och skulle öppna lite senare, så tills dess gick jag in på Michelangelo – L’arte del gusto, ett litet, varmt kafé, med människor som var otroligt välkomnande för att vara den 31 december klockan 7:30 på morgonen.
Jag drack en kaffe, pratade lite skvaller i telefon, skötte mitt och ja – det blev en cigarett också. Det satt fint. Precis en sån start på dagen utan stress, utan stora planer. När Numeri Primi öppnade gick jag naturligt dit. Och det var där det roliga egentligen började.
Jag tror att jag var första kunden. Från den sekunden visste jag att det var min typ av butik. Liten, i kvarteret, men med montrar fulla och tydligt organiserade. Prosciutto i flera sorter, uppdelade efter lagring, pancetta arrotolata, mortadella – allt upplagt så att du ser vad du köper. Det jag älskar är att du kan ta exakt så mycket du vill: 100–200 gram, några skivor, utan konstiga blickar. Expediterna packade allt perfekt, skiva över skiva, lätt överlappande, sen ett lager plast, och skivor igen. En ritual i sig.
Jag fortsatte lägga till: små burratine, scamorza utan rök, soltorkade tomater i olja, pesto… till slut visste inte ens jag längre vad jag beställde och vad som skulle komma härnäst. När de frågade om jag ville ha bröd gjorde min reflex som resvan rumän att jag tänkte att det säkert inte var färskt. Tur att de insisterade och skickade mig till deras kollega. Han förklarade lugnt att brödet precis hade kommit och att varje sort var packad separat, i papperspåsar. Självklart gick jag därifrån med typ sju olika sorter. 😂
I kassan hjälpte killen mig att packa. Vi växlade några ord om mat och om smörgåsar gjorda som italienarna gör dem – sådana du äter lugnt hemma, inte i farten. Till slut sa han att jag hade en liten bonus, en voucher som gällde den 3 januari. Eftersom jag visste att jag inte skulle vara i Monopoli då, sa jag åt honom att ge den till någon annan. Precis bakom mig stod en bekant till honom. Han gav den till honom.
Mannen, runt 55–60, helitalienare, tittade på mig en sekund extra. Den där sekunden när man märker att något kommer hända. Han tackade mig, önskade gott nytt år och sa, helt naturligt, att han måste ge mig en kram – för att ge mig tur i det nya året. Och han gjorde det. Utan brådska, utan stelhet.
Sen, som om det vore det mest normala i världen, berättade han att han hade varit i Rumänien 1972, med en vän. De liftade hela vägen till oss. Och jag stod där med påsarna i handen och försökte vara närvarande, men i huvudet rullade redan en film: Rumänien -72, två unga italienare vid vägkanten, en historia som blivit kvar hos honom i ett helt liv.
Det var ett litet ögonblick, men av den sorten som tar dig på sängen. Och som får dig att helt glömma att du är turist. Italien som jag gillar finns inte i avprickade sevärdheter eller i guider. Det finns exakt i den sortens möten. ☺️
När du går utan brådska börjar staden känna igen dig
Med två påsar redan fulla och en sån där bra känsla som är svår att sätta ord på gick jag ut ur butiken och började gå hemåt. Inget stressade mig. Ute var det sol, en mild sådan som inte bländar utan lugnar, och vinden var mycket snällare än kvällen innan, när den hade varit riktigt irriterande.
Jag gick långsamt, utan något tydligt mål, och hade den där märkliga känslan av att jag var med i en gammal italiensk film, en sån där det inte händer så mycket, men allt betyder något. Stegen, ljuset, människorna som passerar. Jag var inte turist. Jag var bara en människa som gick på en gata i Monopoli.
På vägen stötte jag på en klassisk frukt- och grönsakshandel, en sån som italienarna har varannan gata. Jag tittade in, tänkte att jag kanske skulle stanna en annan gång och gick vidare. Efter några steg ångrade jag att jag inte gått in. Den såg exakt ut som den skulle. Och jag skulle snart förstå att i Monopoli, när du får den impulsen, är det oftast bra att vända tillbaka.
Ungefär 200 meter längre bort hittade jag en annan. Den här gången hade jag ingen chans att bara gå förbi. Den hade dessutom en liten bil framför, full av lådor med allt möjligt – ett gott tecken direkt. Den hette Bistrot FruttAmore e Tradizione och jag fick genast syn på några perfekta kakifrukter, sådana som inte har något att göra med det man hittar hemma hos oss. Lagom mogna, med arom och riktig smak.
Jag stannade. En tant frågade vad jag ville ha, men under tiden tog en annan familjemedlem över mig. Han tog en korg, la i kaki, tog mig in mot kassan och innan jag ens hann betala sa han lugnt att jag kunde lägga i något mer om jag ville. Och självklart gjorde jag det. En sån där jättestor paprika, några tomater, några fina rädisor… mamma mia. Det var som på marknaden i Bari, bara att allt var ihoptryckt i ett litet rum. Jag såg också en basilika i kruka och ville ta den, men jag fick veta att det inte gick, jag vet inte av vilken anledning. Inga problem.
Jag gick till kassan för att summera och få allt packat. Under tiden dyker en Fabrizio upp med en annan kruka, och säljaren säger, med ett stort leende, att den är till mig. De hade också några ”hemägg”, lagda i en korg med hö och gräs, för vackra för att lämnas kvar. Jag tog dem också. Min stapplande italienska och engelska, skratten, gesterna, hela den där familjekänslan fick mig att känna mig som i en gammal italiensk film. Och nej, jag överdriver inte. Precis så kände jag. 😍
Jag gick därifrån ännu mer lastad, men på något sätt bar jag allt utan problem. Med fyra påsar stannade jag på Caffè Roma för att köpa kaffe till Carmen, för hon kan inte börja dagen utan. Härlig stämning där också: jag med kasseberg, italienarna som sörplade kaffe i både lugn och stoj samtidigt. ”Lugn” är kanske fel ord, för de pratade mer än jag gör under mina löprundor. Med kaffet i handen och påsarna fulla gick jag hemåt genom de vita gränderna i gamla stan – smala, några bara breda nog för en person, andra breda nog för en väldigt optimistisk bil. Och så var vi hemma.
Frukost som hos mormor, fast i södra Italien
Tillbaka hemma, med fyra påsar och den där goda känslan av att ha gjort något rätt, la jag upp allt på bordet. Frukosten var varken liten eller stressig. Den var av det där semesterlaget, med små ”mackor” gjorda i lugn och ro, precis som italienarna gör: bra bröd, generöst med prosciutto, pancetta, mortadella, burratine som man river med handen och lägger där det råkar bli. Jag kokade också några löskokta ägg, åt dem med sked ur kopp – exakt som jag åt hos mormor. Carmen är redan van vid mitt sätt att ”gå på marknad” i Italien, så hon blev inte förvånad. Tvärtom, hon blev glad. Och det, ärligt talat, är en av morgonens små segrar.
Efter maten gick vi ut och promenerade. Utan mål, utan rutt. Monopoli vill upptäckas så. Gränderna i gamla stan är vita, smala, några knappt breda nog för en människa, andra tillräckligt breda för att man ska undra hur en bil någonsin kommit igenom. Husen ser ut att sitta ihop, med låga dörrar, små balkonger och tvätt på tork, och i varje hörn får du känslan av att du redan varit där, även om det är första gången. Vi gick förbi gamla kyrkor med enkla fasader och längs murar som påminner dig om att staden en gång var befäst. Det är den sortens detaljer du bara ser om du går långsamt.
Vägen ledde oss naturligt till hamnen. Den sortens plats där Monopoli inte skryter, men låter sig ses. Båtar som gungar lätt, lugnt vatten, fiskare som sköter sitt, inget som ställts ut som i ett skyltfönster. En hamn som lever, inte en kuliss för bilder. Där börjar du känna staden inte som turist, utan som en människa som bara är ute och går.
Från hamnen gick vi tillbaka mot centrum, för den 31:a, före lunch, väntade ett litet men speciellt ögonblick: den olympiska facklan för Milano Cortina 2026 skulle passera genom Monopoli. Det var ingen etappfinal, ingen stor show. Bara en passage, i transit, som en del av dess väg genom Italiens städer. Och just det var det fina. För den som inte vet: Milano Cortina 2026 är namnet på vinter-OS 2026, som hålls i Italien, och den olympiska facklan går från stad till stad som en slags ”budbärare”, en symbol som säger att OS närmar sig.
Vi samlades på torget tillsammans med lokalborna. Familjer, barn med små flaggor, människor som kände varandra och stod och pratade som en vanlig dag. Borgmästaren dök också upp, med sitt trikolorsnöre, och stod bland folk – utan staket, utan onödiga avspärrningar. Inget stelt, inget tillgjort.
Facklan passerade snabbt. Utan fyrverkerier, utan dramatisk musik, utan försök att göra det större än det var. Själva ögonblicket var kort. Men väntan, samtalen, barnen som tittade nyfiket, känslan av att alla var där inte ”för evenemanget”, utan för att så gör man… det var kärnan. En symbolisk gest, upplevd som något normalt. Precis som Monopoli. 😍
Hamnen, gränderna och ett symboliskt ögonblick upplevt som något vanligt
Efter promenader, kyla, hamn, gränder och det där lilla ögonblicket med den olympiska facklan blev vi hungriga. På riktigt. Inte hungriga som i ”ska vi ta något”, utan hungriga som kräver bord, stol, vin och tid. Så vi gick till La Locanda dei Pescatori, restaurangen jag länge velat besöka och som, ironiskt nog, aldrig varit förstahandsvalet. De två första favoriterna var antingen stängda eller fullbokade. Så vi sa ”jaja” och bokade här. Ibland är det precis så saker ska bli.
Vägen till restaurangen var en del av måltiden. Vi gick genom hamnen, förbi båtarna, sedan genom en smal passage, en sån som får dig att undra om den leder någonstans eller bara tar dig tillbaka. Sen vidare genom ännu smalare gränder, tills platsen plötsligt dyker upp. Utan skrikig skylt, utan pretentioner. Precis den sortens restaurang som inte känner behov av att övertyga dig om något. Har du kommit hit är du redan bestämd.
Vi satte oss och tittade lite på menyn, men inte länge. Det var tydligt vad vi skulle beställa. Tagliolini all’astice e pomodorini. Den beställs bara för två personer, vilket är rimligt, för varje tallrik kommer med en halv riktig hummer, inte en dekorationshummer. Vi tog också ett glas vin och sa ”det räcker till en början”, väl medvetna om att det inte riktigt skulle vara så. Jag hoppades i hemlighet att vi skulle få hummerverktyg, för hur mycket jag än gillar att bli kladdig när jag äter, är det ändå enklare med rätt redskap.
När en av servitriserna kom och satte på oss förkläden, sådana där stora barnhaklappar, förstod jag att det inte skulle bli en elegant lunch. 😁 Sen kom verktygen och tallrikarna. Stora. Tunga. Med en rejäl halva hummer i varje. Klorna var redan spräckta, så det var ingen straffarbete, men tillräckligt för att du ska behöva engagera dig på allvar. Jag lärde mig för år sedan av en kvinna i Spanien att den enda grundregeln med hummer är: sug ordentligt. Ben, hörn, delar som många ignorerar. Du kan ha tänger och verktyg hur mycket du vill. Till slut är det ändå sugandet som är lag. 🤣
Sen blev det en rejäl kladdfest. Carmen är inte någon stor fan av att köra händerna upp till armbågarna i maten, så äran föll på mig även för hennes portion. Och jag gjorde det inte halvhjärtat. Hummerköttet var sött, saftigt, och såsen… såsen var på allvar. Tät, intensiv, med smak av hav, skaldjur, tomater som inte skriker utan kompletterar. Färsk pasta, sådan som håller kvar såsen och inte låter den gå till spillo. Det var den sortens mat som får dig att sakta ner utan att du märker det.
Till sist, på servitörens rekommendation, tog vi en hemlagad tiramisù, en hederlig sådan, och en citronsorbet, kall precis lagom, mycket bättre för matsmältningen än vilken limoncello som helst – den tackade jag nej till utan att ångra mig. Vi drack kaffet: Carmen en cappuccino, jag min älskade ristretto, den där som bara i Italien verkar göras exakt som den ska. När vi gick ville vi boka även för nästa dag, den 1 januari. Servitören log och sa att för mig finns det alltid plats. Och otroligt nog hade han rätt. 🤗
Nu, om tiramisù har jag en enkel teori och jag kompromissar inte: det finns tre sorter. Ett, den korrekta tiramisùn, gjord som den ska, med den där riktiga italienska smaken som inte behöver specialeffekter. Två, den felaktiga tiramisùn, den omgjorda, något annat, som kan vara sorglig, kan vara för söt, kan vara ”något med kräm” och bara det. Precis som med carbonara: antingen gör du den som deras recept, eller så kallar du det pasta med skinka och ost och så är det bra – vi bråkar inte. Och tre… tiramisùn från en annan galax: den på Al Vicolo Pizza&Vino i Catania, med pistage. Den är inte bara god. Den är oanständig. Den är skäl att åka tillbaka till Sicilien. Jag är övertygad om att de uppfann den och att resten av världen bara låtsas att de fattat vad det handlar om.
1 januari: löpning, hunger och en andra runda
Den 1 januari började dagen annorlunda. Långsammare, mer stilla, men med en sak klar: löpningen. Jag gick ut, andades, njöt av den nästan tomma staden, lugnet efter nyår, havet som kändes lugnare än dagarna innan. Den löpturen satte allt på plats. Huvudet, hungern, suget. Och oundvikligen tog den oss tillbaka till bordet. Till samma bord. Till La Locanda dei Pescatori, en andra gång, utan många förklaringar. När ett ställe tar emot dig väl byter du inte.
Den här gången var det kö vid ingången. Stora sällskap, upptagna bord, sorl. Vi fattade snabbt att det inte var läge att få panik. För två personer hittade de plats. Så är det här. Vi började lite ”snällare”, med Grigliata della Locanda till Carmen: bläckfisk, räkor och calamari. Bra grillat, korrekt, men inte dagens stjärna. Jag tog Spaghetone vongole, med en intensiv, djup sås, sådan som inte är gjord för att vara snygg utan god. Den hade också en räktartar som lyfte allt till en seriös nivå. Men… det räckte inte. Efter den där löpningen var hungern en annan.
Så vi beställde mer. Servitören såg förvånad ut, jag lugnade honom direkt: ”vi är hungriga, jag har varit ute och sprungit” 😂. Det kom in Frittura dei Pescatori, en mix av panerade skaldjur, gjord exakt som den ska, utan tung olja och utan att lägga sig i magen som en sten. Sen Cavatelli med funghi, pomodorini och salsiccia. De där korta, tjocka pastabitarna, gjorda för att hålla såsen, med de där seriösa italienska korvarna, kryddiga, med riktig smak. Och eftersom jag aldrig testat tog vi också gamberoni al sale. Stora räkor, tillagade i saltskorpa, enkla, raka, med ren, intensiv smak, lätt salt, precis lagom. Inget att gömma där. Bara bra råvara, punkt. 🤪 Finalen var redan tradition. Tiramisù. Citronsorbet. Kaffe som sig bör. Det fanns inget mer att bevisa. Vi gick därifrån rullande, bokstavligen, men lyckliga.
Desserter födda ur misstag och sug
Senare, på en eftermiddagspromenad, en sån där utan plan och utan brådska, hamnade vi igen på Michelangelo – L’arte del gusto. Det där lilla stället som inte tar plats, men som kallar tillbaka dig precis när det behövs. Två kaffe, för det är vad man dricker där, och eftersom vi redan var i den där härliga känslan av ”vi testar lite till” bestämde vi oss för att unna oss.
Så hamnade en Code d’aragosta, en Cannolo sicilian och en Maritozzo på bordet. Marittozzon är den sortens bakelse som lurar dig. Första skeden exploderar inget. Du tänker till och med ”meh”. Men så tar du en till. Och en till. Och du börjar känna aromen i degen, luftig, lätt söt, nära vetebröd, sen grädden i överflöd, och till sist vaniljkrämen som binder ihop allt. Det är inte desserten som slår till. Det är desserten som övertygar dig långsamt, tills du, utan att märka det, har ätit upp allt och letar efter sista smulan. Ett litet, vardagligt ögonblick vid första anblick – men som säger mycket om det här vardagsitalien: det imponerar inte direkt, men om du har tålamod tar det tag i dig för gott.
Marittozzon har en gammal historia kopplad till kärlek. I Rom brukade män förr ge den till kvinnor de uppvaktade, särskilt under fastan, när det fanns få sötsaker. Ibland gömde sig till och med en ring inuti. Därifrån kommer idén om en ”kärleksdessert”: något enkelt på utsidan men generöst på insidan, som inte lovar mycket direkt men som vinner dig om du ger det tid.
Code d’aragosta är den sortens dessert som ser mer spektakulär ut än den verkar och verkar enklare än den är. I praktiken är det en lång, spiralformad smördeg, krispig utanpå, fylld med kräm. Många blandar ihop den eller stoppar den i samma kategori som sfogliatella, men det är inte riktigt samma sak. Om sfogliatella är stram, full av tunna lager och kräver lite arbete, är code d’aragosta mildare, mer ”kafé”, mer vänlig.
Du bryter den med handen, utan ceremonier. Smördegen spricker lätt, smular ner 🤣, går sönder lite bredvid krämen, precis som den ska. Krämen är len, inte överdrivet söt, precis lagom för att balansera den krispiga degen. Det är den sortens dessert du inte äter koncentrerat, utan medan du pratar, tar en klunk kaffe till, tittar runt, skrattar åt något. Den kräver inte total uppmärksamhet, men den stannar i huvudet.
Och jag tycker att det är där dess charm ligger. Det är inte ”wow”-desserten direkt, inte något du fotar ur tio vinklar. Det är desserten italienarna äter till ett kaffe, utan att göra en grej av den. Och just därför är den bra. För den är en del av deras vanliga liv, inte av en meny designad för turister.
Precis den sortens grej som, bredvid en hederlig siciliansk cannolo och en maritozzo som vinner dig långsamt, ger dig den där känslan av att du inte är på en citybreak, utan i en vanlig eftermiddag, levd där den ska levas.
Sfogliatella föddes ur en improvisation i ett kloster, när en nunna, för att inte kasta en blandning av mannagryn, mjölk och kanderad frukt som blev över efter måltiden, gömde den i en deg utdragen i tunna lager, smord och vikt med tålamod. Hon jagade inte perfektion, utan räddning. Det blev något krispigt på utsidan och mjukt, doftande, nästan oanständigt på insidan. Senare lämnade receptet klostret och kom ner till staden, förfinades, lagrades besatt lager för lager och hamnade i Napolis skyltfönster. Och code d’aragosta är dess fräckare barn, den urbana och hedonistiska versionen, utdragen, fylld med kräm, uppkommen när italienarna bestämde att desserter inte bara ska respekteras, utan ätas med aptit, till kaffe, utan ånger.
Sista löpningen. Sista smörgåsarna. Cirkeln sluten.
Den 2 januari gick jag ut och sprang. Utan mål, utan tid, utan drama. Bara jag, havet och staden som efter några dagar inte längre kändes främmande. Kall, ren luft, tystnad. Den sortens löptur som inte handlar om sport, utan om att lägga tankarna på plats. Monopoli var lugnt, nästan tomt, och det gjorde den enormt gott. Jag sprang, stannade, tittade, njöt. Av allt.
Tillbaka på boendet väntade den sista lilla magin: resterna. Alla de där sakerna vi köpt med omsorg, alla skivor snyggt skurna, alla bitar som fanns kvar av överflödet från dagarna innan. Vi la upp allt på bordet och gjorde smörgåsar som man sällan äter. Sådana där gudomliga. Bra bröd, prosciutto, pancetta, ostar, grönsaker, utan att räkna, utan att kalkylera. Vi packade dem fint och tog dem med oss. För resan. För flygplatsen. För senare. Precis den sortens mat man inte äter i farten, även om man är på språng.
Och nu kommer den där vackra ironin som får dig att skratta för dig själv. På flygplatsen, av alla möjliga saker, slutade jag med att äta en smörgås med grillad bläckfisk. Ja, exakt den. Puglia-klassiker, utan onödiga såser, utan säljhistorier. Mjuk bläckfisk, bra bröd, bara det. Den där rena smaken som slog oss redan första kvällen, när vi fortfarande var trötta av resan och inte visste vad som väntade.
Det kändes som den perfekta avslutningen. Jag kom in i Monopoli via bläckfisk och jag lämnade det på samma sätt – som en cirkel som sluter sig själv, utan att du tvingar fram den. Ibland planerar man inte de bästa sluten, de bara händer.
På tre dagar gav den här staden oss mycket mer än god mat. Den gav oss människor som ser dig i ögonen, platser som inte har bråttom att vara vackra, och den där sällsynta känslan av att du inte bara är en förbipasserande med bagage. Att du, för några timmar, blir en del av dess rytm. Monopoli slår inte till direkt. Den är inte högljudd, inte demonstrativ. Men om du låter den vara, om du går långsamt, om du sätter dig vid bordet utan brådska och går vilse i gränder som tycks glömda av tiden, börjar den fastna på dig.
Kanske är det därför jag hela tiden kommer tillbaka hit. Inte för ”sevärdheter”, inte för att bocka av platser. Utan för sättet livet rinner på, normalt. För de små livsbutikerna, för kaféerna där ingen frågar vad du vill vara, utan vad du vill dricka. För människor som plötsligt berättar vad de gjorde för 50 år sedan. Italien som jag gillar är det här. Och om du kommer hit, gör dig själv en tjänst: släpp listorna, glöm guiderna, kliv in där det inte står något stort på dörren, stanna lite längre än du tänkt. Monopoli vet själv vad den ska visa dig.
Gallery
