Stories and running experiences.
Gerar handlar inte om tider, utan om människor. Om lag som håller ihop, förhandlade tempon, historier som berättas medan man springer och ett ”we run as one” som faktiskt efterlevs. Har du inte sprungit Gerar är chansen stor att du inte fattar. Men har du varit där en gång vet du redan varför du kommer tillbaka.
I några dagar var Monopoli inte en stad, utan en rytm. Mat som förevändning, människor som tar emot dig som om det vore det mest naturliga i världen, gränder som får dig att gå långsamt och den där sällsynta känslan av att du inte bara är turist. En plats som inte visar upp sig direkt, men som – om du låter den vara – fastnar på dig och låter dig aldrig åka härifrån på samma sätt.
På nyår drog jag till Monopoli inte för att prestera, utan för att sova, äta, springa planlöst och få huvudet på rätt plats igen. Med hav, med lugn, med långsamma rundor och den enkla glädjen i att vara närvarande. Ibland handlar det inte om kilometer eller planer. Det handlar om att veta när man ska sticka. Och vart.
Efter nästan tre veckor utan löpning kom dimman, kylan och vinden vid Lacul Morii precis när det behövdes. Det var mer än en fysisk återkomst: det var en mental klarhet efter en intensiv period av jobb, projekt och korta nätter. En enkel runda, utan press, som fick saker att falla på plats och som lugnt öppnade vägen mot nästa mål.
Det var inte ett år om rekord, utan om människor, vägar och mening. Om lopp som slog sönder mig och satte ihop mig igen, om gemenskap, familj, vänner och stunder som betydde mer än vilken sluttid som helst. Ett fullt, tungt och bra år, där löpningen inte var en kamp mot gränser, utan mitt sätt att leva livet, med allt det mest intensiva det bar med sig.
Klockan 8:20, med kaffet i handen och fem timmars sömn i kroppen, kändes allt som en dålig idé. Trötthet, kyla, kaos. Och ändå vägde löftena, människorna och energin före start tyngre. Det blev en löpning utan tidsfixering, men full av möten, berättelser och ögonblick som påminner dig om varför du springer. Inte för peacen, inte för medaljen, utan för den där sällsynta känslan av att du är exakt där du ska vara, tillsammans med rätt människor.
Efter 100 km i Alberobello, sömnlösa nätter, utmattning och en ofrivillig paus kom dagens löprunda precis när den behövdes. Ruskigt väder, välkända vägar sedda med turistögon, oväntade möten och historier berättade i farten. En löprunda utan press, men med mening, som knöt ihop ben, huvud och självförtroende igen inför det som väntar. Ibland kommer återkomsten inte storslaget, utan mjukt – i 19 kilometer med klar skalle.
Första kvällen i Bari började precis som den ska: med hela gänget samlat, gator där man går vilse av ren njutning, havet nära och alldeles för mycket fantastisk mat. Från krispig polpo slukad i farten, till bläckfisken som bara faller isär på tallriken, Aperol i strid ström och historier med människor man tycker om – allt var en perfekt uppvärmning för det som väntade. 100-kilometersloppet var inte här än, men dess berättelse hade redan börjat, bland tallrikar, skratt och Syditalien.