⁉️ Ska jag åka? Ska jag inte? Dilemmat klockan 8:20 🤭
Klockan är 8:20 och jag står med kaffet i handen och tittar ut genom fönstret på den där tunga vinterhimlen. Jag undrar om jag ska åka eller inte. Jag hade jobbat till två på natten, sovit fem timmar, var helt slut.
Lust att springa hade jag, instinkten låter mig inte vara, men kroppen gick på reserv. Jag går ut på terrassen, drar in luft, tittar på klockan: 8:30. Och då kommer jag på löftet. Jag hade lovat kompisarna att vi skulle springa tillsammans: Paul, i sin supercomeback efter viktnedgång och träning; Petre, hans son, på sitt första halvmaraton; Alex, killen jag lärde känna på Thassos, på sitt första maraton; Nae, som jag hade bestämt ett jämnt, mänskligt tempo med. Plötsligt slår den där pre-race-känslan till… adrenalinet, pirret, den där sköna rastlösheten, hela paketet som dyker upp innan loppen jag älskar. ☺️
Två minuter senare gör jag redan en improviserad uppvärmning som ser mer ut som ett försök att överleva än ett träningsprogram. Jag drar på strumpan på ena foten och sträcker ut det andra benet som om jag stretchade, fast strikt bara i huvudet. 😂
När jag drar på mig byxorna dansar jag som om jag försökte kalibrera höfterna för en hula hoop-tävling. Armarna fladdrar som de där uppblåsta maskotfigurerna man ser vid bensinmackar. 8:44 går jag ut genom dörren, 8:45 passerar jag bommen och börjar jogga lätt. Tiden? Typ femton minuter till start, under två kilometer bort. Det är lugnt, jag hinner.
På vägen möter jag två löpare som har bråttom mot parken. Jag tittar på deras nummerlappar och kommer på att jag… inte har någon. I förra veckans kaos glömde jag helt att hämta ut kitet. Tur att Nae ringde i fredags och föreslog att han kunde hämta det åt mig. Annars hade jag dykt upp vid start med händerna i fickorna och hoppats att det skulle lösa sig medelst ögonkontakt. Tur att man har vänner. 🤭
Vid start, förvånansvärt lite folk. Klockan är 8:51 och människor kommer från alla håll. Jag snurrar runt som en topp och letar efter mitt gäng. Självklart var ingen där. Jag stöter på folk från alla hörn av mitt liv: gamla vänner, löparbekanta, människor från Facebook som jag aldrig sett i verkligheten, främlingar som kommer med ett leende på läpparna.
Vi tar bilder, byter några ord, jag blir rörd. Jag glömmer helt att jag inte har någon nummerlapp. 8:57 slår verkligheten till: men herregud, jag har verkligen ingen nummerlapp och ingen är i närheten. Bara för att få upp pulsen utan att springa. 😂
Till slut ringer Paul: ”Vi är där direkt!”. Och så var jag lugn. De har nummerlappen, jag är också en regelrätt människa. Vi drar några skämt, tar bilder, ställer oss längst bak i klungan. Ärligt? Lite folk. Men det gör inget, energin fanns där. Starten går till minne av Nea Ilie – Ilie Roșu – maratonlöparen med över 200 lopp sprungna med Rumäniens flagga i famnen.
Han gick bort för ungefär två år sedan. Jag minns exakt hur han, under mina två första år som löpare, var min skräck. 🤭 När batterierna dog i slutet av ett maraton hörde jag honom komma bakifrån, flåsa som ett lok, passera mig med flaggorna och peppa: ”Kom igen, du kan!”. Och då hade du två alternativ: antingen sprang du fortare, eller så dog du av din egen skam. I dag ler jag när jag minns det, men då motiverade han mig mer än tio koffeingeler och två sparkar i baken. ☺️
De första kilometrarna flyter lätt. Skämt, gliringar, trevliga funktionärer, en söndagsparkskänsla – fast i löpning. Vi är ett stort gäng, fem personer. Alex lärde jag känna i våras, på Thassos. Skön kille med bra vibe, nosar på flera sporter. På Bukarest Marathon sprang han med mig… på avstånd. Alltså han höll samma tempo, men inte precis bredvid mig – typ ”jag följer dig två filer bort så du inte känner dig pressad” 🤭 – och satte en grym tid, runt 1:52. Nu ville han springa maraton. Och redan från början fattade jag att han hade den där ”flower power”-energin: zen, kontrollerad, stressfri, sugen på lopp.
Vi bestämde ett tempo på 6 min/km, som passade alla – både Petre, på sitt första halvmaraton, och Nae, som ville ha ett jämnt lopp, och Alex… och ärligt talat passade det mig också.
Banan i IOR är fin, men den är inte lätt alls. Den har ett falskt flackt parti här och där, några backar som tar udden av dig, utförslöpor som ger dig vingar och en sträcka med trappor som jag alltid tar i gång. Alltid. Även när jag gjorde 3:26 på det här loppet, varje varv, vid trapporna: gångpaus – och jag är ändå stolt över resultatet. Tio varv à 4,2 km… man hinner tröttna på att snurra runt. Men när man springer med vänner känns banan lite kortare.
På banan träffade jag många människor, både bekanta och obekanta. Och där drog mitt hjärta iväg. Jag stötte på Stan Turcu, ett levande monument, en man som vid över 70 års ålder gjorde UTMB:s 160 km med 10 000 höjdmeter. Det går inte att inte hälsa med respekt när man ser honom.
Sen var det människor som kom fram och sa att de följer mig, att mina tips hjälper dem, att jag inspirerat dem att springa. En tackade för träningsplanen, en annan för artiklarna. Och hur van jag än är vid online-meddelanden så blir jag fortfarande generad live. Jag blir jätteglad, men det kommer oväntat. Och just den där överraskningen gör mig gott. Den får mig att känna att all den tiden jag lagt – skriva, skriva om, förklara, klippa, dela – faktiskt betyder något för någon.
Runt kilometer 14 säger Petre, med rösten hos någon som inte skämtar: att han måste gå på toa. Akuta problem. Han försvinner in i första toaletten som en ninja, och vi saktar ner lite och diskuterar vad vi gör. Det var inte varmt i parken direkt, och jag var i shorts… om vi släppte ner tempot till 6:30 skulle mina tankar frysa. Så jag och Paul bestämmer att om det går försöker vi hålla tempot lite lägre och låta dem komma ikapp. Om inte, så samlar vi ihop oss längre fram.
Vi blir tre. Vi snackar, men vadå hålla tempot lägre? 😂 När kylan väl bet tag i mig märkte jag att jag hade tryckt på lite. Jag gillar inte kyla, jag avskyr den 🤪. Och jag gillar inte heller att springa i långbyxor, för jag känner att de håller benen som fångar. Därför springer jag så mycket jag kan i shorts på vintern. Ja, man tappar lite värme där, men åtminstone kan jag springa normalt, inte som en rostig robot.
Jag säger till killarna att jag inte har något emot att springa själv om de vill vänta in Paul och Petre, men… ingen verkar särskilt sugen 😂. Vi får se. Ett varv till — km 16. Ett till — km 21. Och någonstans känner jag att Nae börjar hamna efter. Den böljande terrängen, tempot lite för högt, och dessutom var jag och Alex mitt i ett sånt där bra samtal som drar iväg en, och vi sjönk ner mot 5:50–5:45 min/km utan att ens märka det. Vi säger hej då till Nae och kör vidare.
Jag frågar Alex hur han mår, fast jag såg att han var zen. Jag frågar om han vill öka och… det ville han. Så vi drar: 5:45, sen 5:30. Jag säger att om vi håller så här måste han ändra gelstrategin och att jag skulle rekommendera en var 20:e minut. Han höll helt med och från den stunden gasade vi: 5:20–5:30, så mycket banan tillät. Vi pratade också om sub 4 timmar, men för det hade man behövt hålla 5:00 konstant, och jag visste inte om han kunde bära det hela vägen. Det var ändå hans första maraton. Jag är säker på att om vi hade startat med den planen hade han klarat det. Men det gör inget, löpningen blev perfekt och vi höll så här till runt kilometer 30.
Vi snackade, skrattade, bytte några ord med andra löpare, med funktionärerna… allt flöt på. Och precis då, i ett ögonblick när vi var övertygade om att det bara var vi två i filmen, dyker Paul upp bredvid oss 😂. Alltså… han var röd som en kräfta och man såg i ansiktet att han hade tagit i. Han berättar skrattande hur han, efter att ha väntat på Petre, firade hans första halvmaraton tillsammans med honom, tog en bild och sen drog iväg. Typ 8 km i 5:00 min/km 😂. Jag blev så glad över hans galenskap och framför allt över att han kom ikapp.
För att du ska förstå: med Paul började jag hela det här äventyret. Vi gick ner i vikt tillsammans – han 20 kg, jag 30. Vi började springa ihop, sprang första maratonet, var på Ultrabug, på 100 km-lopp, Ironman. Sen, under pandemin… tappade det lite. Han hade några år där han tog det lugnare. Han sprang väl ett maraton, en Ironman, men sällan och utan konsekvens. Han gick upp några kilo, men han slutade inte helt – sprang åtminstone så mycket att han höll sig flytande.
Men i år hände något. Han tog tag i det på allvar, precis som han gjorde för 11 år sedan tillsammans med mig. Han gick ner 20 kg igen och kom tillbaka fantastiskt. Han hade till och med en månad av total galenskap – stegutmaningen, stegtävlingen med kollegorna – där folk gick bananas på det mest hälsosamma sättet man kan: han fick ihop 1 400 000 steg på en enda månad. Och inte bara han – 12 personer passerade en miljon, alltså över 33 000 om dagen 🤭, 42 passerade 500 000. Det var otroligt motiverande för dem allihop. Och ja, ibland behöver man bara en gnista för att ändra sitt liv.
På sistone har vi lyckats springa tillsammans oftare igen, och exakt i den fartzon jag gillar. På löpningen i tisdags, när vi båda kände oss superbra, bestämde vi att vi åker tillsammans till Malaga i februari för att springa 100 km. Det var min plan för den månaden, men nu när han är tillbaka gör vi det ihop igen – en distans vi redan klarat sida vid sida tre gånger: Seregno, Amiens och Comana. Jag blev så himla glad när jag såg honom bredvid oss i loppet, särskilt eftersom vi inte hade väntat på honom 😂. Jag känner honom: att vi inte väntade gjorde honom dubbelt så taggad som två starka kaffe. Av respekt för hans insats gick vi sen tillbaka till ursprungstempot så att han fick hämta andan. Inte för att… om han svimmade hade vi fått bära honom med oss 🤣.
Härifrån blev det snack igen. Alex hade frågat vad grejen är med ”väggen”. Jag sa att det är bättre att han inte vet 🤪. Väggen är som ett spöke: om du väntar på den, kommer den; om du låtsas att den inte finns, håller den sig gömd. Så jag sa åt honom att inte åkalla den. Och runt kilometer 33, på skoj, säger jag: ”Du missade ögonblicket när väggen skulle träffa dig. Vad gör vi nu? 😂”. Vi fortsätter och jag säger att om han absolut vill känna den på kroppen kan vi få den att dyka upp vid km 41 också. Det räcker att vi spurtar tills… vi ger upp 🤣. Han skrattade så han vek sig. Det var tydligt att han var i form.
Under de sista 10 kilometrarna träffade jag fler kära människor. Jag såg Stan Turcu igen, lugn och närvarande som alltid, mannen som får dig att nollställa dina ursäkter när du ser honom. Jag bytte några ord med Dorina också, som har byggt en otrolig gemenskap i Călărași. Det är sällsynt med platser där du känner människors energi så tydligt. Dorina är en av dem som får världen i rörelse bara genom sitt exempel. Jag blev väldigt glad att se henne.
På näst sista varvet träffade vi också Florin Simion, som firade sina 45 år genom att springa 45 kilometer. Hans stil. 😊 Vi blev glada att ses. Jag känner honom från mitt första 100 km-lopp – killen som, trots att han hade gått i mål för länge sen, stannade vid målet för att heja på alla andra som fortfarande kämpade. Mig motiverade han enormt då. Och det är såna möten som får hjärtat att slå lite annorlunda, även efter så många år.
Vid vätskestationen i varvets ände tog jag en klunk vatten till, gott och kallt 😂. För de kunde ju inte gärna ge oss det varmt, även om… det inte hade skadat. Vid start/mål stötte jag på Vera, som hade avslutat sin egen kamp. Jag hade hejat på henne ute på banan, och nu när vi slog handflata gav hon mig precis den knuff jag behövde för de sista kilometrarna.
Sen gick vi in på sista varvet. Här kände jag benen lite trötta, men jag kom tillbaka direkt när jag, runt kilometer 39, absolut var tvungen att stanna på toa. Det var en löparakut, en sån man inte förhandlar med universum om, men snabb. Efter pausen, överraskning: jag drog en spurt under 5 min/km för att hinna ikapp grabbarna. Och den spurten var så skön… den slappnade av benen som om loppet precis hade börjat.
Jag kom ikapp dem exakt när de stod och småsnackade lugnt och hade släppt tempot lite. Jag påpekade det halvt på skämt, men sanningen var att jag hade fått sug att springa fortare och gled iväg igen mot 5:20–5:30. Spurten hade nollställt benen och nu hade jag en löparlust… som om någon matat mig med energi 😂. Två ord här, som idé: det är ingen arrogans, det är bara det klassiska fenomenet. När du springer i 6–6:30 min/km är dynamiken helt annorlunda än vid 5:20–5:30. Det känns som två olika sporter. Och när du kommer tillbaka till ditt tempo känner du bokstavligen att du är i ditt element.
Vid trapporna vid bron, exakt vid kilometer 41, väntade jag in dem, vi samlade oss som ett litet lag och bestämde oss för att defilera tillsammans sista kilometern. Det var sjukt fint. Alex berättade medan vi sprang hur bra han kände sig, och jag gladdes för honom som om jag själv sprang mitt första maraton. Det är sällsynta stunder i livet när du ser någon som är väl förberedd, med strategi, med nutritionen skött, med beräknat tempo – och allt klaffar.
Jag gillar att se alla springa, men jag erkänner att jag blir mer rörd när jag ser människor som är förberedda, med tydlig plan, med rätt nutrition i tid, med ett satt tempo. Där syns respekten för loppet och för dem själva. Där ligger skillnaden mellan ”vi får se” och riktig löpning.
Mållinjen var sådär… ☺️ En enkel och ärlig glädje mellan oss. Men stämningen… ganska dyster. De på 21 km hade gått i mål för länge sen, de på 10 km som startade senare hade också gått i mål. På sista varvet hade jag redan märkt den där tystnaden… som om scenen stängts ner. Vinden ven i start–mål-området, tre–fyra personer, några funktionärer, Gabi Solomon. Jag samlade mod och frågade honom skämtsamt: ”Du Gabi, gick vi i mål först?!” 😂. Han skrattade. Sanningen är att i maratondistanser i Rumänien är det fortfarande få löpare. 10 km och 21 km växer snabbt, men på 42 km… där är vågen fortfarande på väg. Och den kommer.
Sanningen är att om jag tänker efter så handlade det här loppet inte ens om tempo, kilometer eller sluttid. Det handlade om människor. Om mitt gäng, om dem jag känt i åratal och om främlingar som kom fram med ett uppriktigt leende och sa att det jag skriver hjälper dem. Det handlade om de där korta mötena, några sekunder eller några minuter, som betyder mer än ett helt träningspass. Om Martin, om Stan Turcu, om Dorina, om Florin Simion, om människorna som ropade mitt namn längs banan, om dem som sa att de faktiskt använt mina råd. Jag vänjer mig inte vid det. Jag blir otroligt glad, men jag blir också generad, låser mig lite, blir rörd, allt tar mig på sängen. Men det träffar mig exakt där det ska: på den platsen där du känner att all din ansträngning faktiskt har en mening.
Det är otroligt hur en verklig gemenskap har samlats av mina berättelser på nätet. Människor jag inte känner kommer fram och säger att jag hjälpt dem, att jag inspirerat dem, att de fått mod. Och det går inte att inte bli rörd. Online är enkelt. I verkligheten… är det något annat.
Och sen är det mina vänner — människorna jag vuxit med i löpningen, som jag gått ner i vikt med, tränat med, lidit med, skrattat med, kämpat med, rest mig med. Paul, Petre, Alex, Nae… människor jag delat löpning, skämt, ansträngning och hela den här vägen med. När jag springer med dem känns det som att jag springer hemma. Som att jag är exakt där jag ska vara. Och det är en känsla som ingen medalj, ingen tid, ingen pace kan ge dig. Det är något du känner i människor, inte i klockan.
På slutet, när jag stannade, hade jag ett ögonblick där jag förstod något väldigt tydligt: jag är trött. Det här året har varit otroligt fullt, vackert och intensivt. Jag har slitit hårt. Jag har haft två 100 km-lopp, tre Ironman-tävlingar, plus allt det andra. Jag har skrivit, sprungit, rest, jobbat, gjort allt jag känt att jag kunnat göra.
Och som varje år känner jag mot slutet att jag behöver en paus. En riktig paus. Den där tvåveckorspausen när jag inte springer alls och låter kropp och huvud andas. Efter pausen… kommer jag tillbaka. Med nya berättelser, nya planer och löpningen i centrum.
Men under den här pausen ska jag skriva några fler fina saker. För i år, hur galet det än varit, förtjänar det att berättas in i minsta detalj. ☺️
#löpning #maraton #SportGuru #parker #löpare #löparliv #community #triatlon #uthållighet #motivation #urbansport #romanienspringer #imaratonistul #löparberättelser
Gallery
