Jag har sprungit Gerar flera gånger (och har till och med byggt upp en liten ”samling” medaljer), men jag gillar fortfarande att prata om det som om det vore första gången. För ärligt talat lyckas det här upplägget med något ovanligt: det drar ut dig ur din egen film och placerar dig i ett ”vi” som inte bara står på affischen.
1) Regeln som förändrar allt
På Gerar är idén om ”lag” inte poesi. Det är en regel: ni är tre och ni måste hålla ihop, på kort avstånd, hela vägen. Mottot ”We run as one” är inte där för att låta snyggt, det är där för att varna dig: här finns ingen ”vi ses vid målet”.
Och det fina är att den här regeln saboterar dina vanliga reflexer. Du kan inte spela hjälte i två minuter, för någon sätter dig direkt på plats. Du kan inte heller låtsas att du mår bra när du inte gör det, för det syns direkt i ”gummibandet” mellan er. Om en spricker, spricker allt.
Jag har också mitt ”traditionslag” sedan flera år: Inglourious Basterds, tillsammans med Gabi och Bogdan. Namnet är farligare än vi är, men det är just det som är skämtet. Ett år sa vi det som det var: tempot var ”skvallertempo”, för vi var alla tre i återhämtning och hade inte lust med hjälteinsatser.
2) Tempot är inte ditt. Och det är en läxa, inte ett straff
Det här är den finstilta skillnaden mot punkt 1: på Gerar håller du dig inte bara nära, du lär dig också att förhandla med din stolthet. Tempot är inte ”så fort jag kan i dag”, utan ”så fort vi kan utan att betala ränta senare”.
2025 gjorde jag exakt det klassiska misstaget: sömn som en kaffepaus och en dum tilltro till startens eufori. De första minuterna gick, och sen hamnade jag i läget ”jag svimmar inte, men jag gillar det inte alls”, med en andning som var helt kass. Det bra var inte att jag mådde dåligt, utan att jag kom till sans och sa att vi skulle ta det lugnare. Det ser inte spektakulärt ut på Strava, men det räddar loppet.
3) Det är en tävling, men också en ”terapisession” i löpning
Det finns lopp där man är tyst och räknar kilometer som dagar till lön. På Gerar händer ofta motsatsen för mig: kilometerna går utan att jag märker det, för löpningen blir den perfekta ursäkten att träffa folk och prata på riktigt.
2023 babblade vi nästan oavbrutet, som om vi satt på en lång kaffe… bara att ”kaffet” var 21 km. Och det är en av de där sällsynta grejerna: det låter dig vara både idrottare och människa. Du kan trycka på om du vill, men du kan också njuta av loppet som ett möte med din community, utan att känna att du ”tappar” något.
4) Du kan komma utan mål och ändå är allt komplett
Det här är en av de coolaste sakerna med upplägget: du behöver inget target för att dagen ska kännas meningsfull. Normalt, på en tävling utan mål, blir du antingen uttråkad eller irriterad över att ”du har ingen anledning att vara där”. På Gerar, om du inte har ett mål, hittar du något annat: stämningen, historierna, lagtempot, att du inte behöver bevisa något.
Och det är en bra läxa, särskilt i början av året: ibland är det hälsosammaste målet att ge sig iväg med lust, inte med ett Excel-ark i huvudet.
5) Vädret är kuliss. Upplagan är en annan film
Jag har fått ”drömsnö” på Gerar (sånt som gör allt finare, inklusive lidandet, om det nu skulle behövas). Jag har också fått upplagor med temperaturer nära vår, där man tittar på namnet och undrar om det är ett skämt: ”Gerar”… men du svettas som i april.
Och det starka är att oavsett hur det är ute så fångar loppet dig på rätt sätt. Kylan, värmen, snön, avsaknaden av den… är bakgrund. Den riktiga filmen är hur ni hanterar varandra: när det börjar göra ont, när det blir för bekvämt och du dras med, när någon har en tyngre dag.
6) Organisationen är för bra för att vara huvudhistorien
På vissa lopp handlar hälften av minnena om köer, korsningar, irritation, ”var är banan?”. På Gerar är organisationen så korrekt att du till slut inte har något att klaga på. Volontärer där de ska vara, folk som visar vägen, hejarop, fotografer, stämning. Du springer och gör ditt.
Och det betyder mycket att allt händer på Politehnică. Det är den där känslan av att du blir ”mottagen” till ett evenemang, inte bara utslängd på en bana och så var det med det. Visst, 2020 irriterade jag mig på kitutlämningen, men det är den typen av missnöje man bara har när resten går som en klocka.
7) Medaljen är inte en medalj. Det är ett projekt över flera år
På Gerar är medaljen inte den där grejen du slänger i en låda och sen ”check, klart”. 2020 fick jag veta att medaljen från då, tillsammans med de från de två föregående åren, kunde monteras till en pyramid, med ett ställ. Jag skrattade, men jag älskade det: i stället för ”ännu en” var den en bit i ett pussel.
2024 igen: medaljen var den andra i en serie på 10 som ska bilda en stor snöflinga. Och det är exakt det som är tricket: den drar in dig i leken utan plastmotivation. Du vill bara samla allihop, som ett seriöst barn med en väldigt oseriös samling.
8) Gerar handlar också om människor som blir riktmärken
2024 fanns också det där ögonblicket när loppet inte längre bara är ett lopp. Nea Ilie Roșu var den sortens människa som passerade genom vår community som ett lokomotiv: många maraton, Rumäniens flagga och den där enkla uppmuntran som träffade precis när du började förhandla med dig själv. Sådana människor stannar kvar i dig inte för resultaten, utan för närvaron.
Och det är en sak till: på Gerar ser du också de där ”förebilderna” som utan att säga något ger dig den rena tanken: ”när jag blir stor vill jag vara så”. Det är inget tal, ingen pappinspiration. Det är bara verkligheten, placerad bredvid dig, vid målgången.
9) Det är årets början-tradition, inte bara en start
För mig är Gerar den sortens tävling som lägger säsongen på räls. Jag känner den som en tradition: du träffar människor, startar året, blir påmind om hur tävlingsstämningen känns och får huvudet på plats.
Och jag gillar att det är i Bukarest, det är ”hemma” på sitt sätt: campus, enkel logistik, människor som redan vet vad Gerar är och hur man upplever det. Det är inte bara en start. Det är en ritual.
10) Det är inte för alla. Det är därför det förblir äkta
Upplägget med ett lag på tre är inte ”gulligt”. Det är ett filter. Om du bara kom för ”jag, min tid, min klocka”, så gör den regeln dig galen. Om du kommer för lagidén blir loppet ett av årets allra bästa.
Och jag tror att här är kärnan: på Gerar är det verkliga kriteriet inte prestationen, utan människan. Att vara skön, att klara 21 km och att förstå att ”we run as one” betyder mer än ett resultat. Det handlar om förståelse, stöd och vänskap.
Därför kan jag, efter så många upplagor, närmare bestämt 7 (2016, 2018, 2019, 2020, 2023, 2024 och 2025), säga det enkelt: Gerar är inte den sortens tävling du ”checkar av”. Det är den sortens tävling du kommer tillbaka till. Och jag längtar redan till att delta den 31 januari 2026.
Bonus, så att ingen tror att Gerar bara betyder ett 21 km-lag: tävlingen har också andra grenar, för vanliga människor, för modiga, för ”i dag vill jag se hur det är”, för barn, för alla. Du har 10 km-lopp och 3 km-lopp, så det är inte den typen av event du bara går in i om du har en maratonplan och tre vänner på köpet.
Och det finns en ovanlig detalj till som jag uppskattar enormt: starttiden, 17:00. Du går inte upp klockan 4 på morgonen, du åker inte iväg mitt i natten, du äter inte upp dina nerver på vägen. Du kan komma lugnt samma dag, springa, få din dos tävling och, om du vill, åka hem igen samma kväll, som en ansvarstagande människa (eller åtminstone som någon som försöker).
Och ja, det är värt att säga: Gerar arrangeras av Facultatea de Energetică och Yolo Events, och i bakgrunden märks handen från ett team som kan göra jobbet som det ska. Med stöd av SportGuru och andra partners.
Gallery
