Årets första lopp. Det man ser fram emot varje gång. Bara det att i år kändes det som att det kom helt plötsligt.Har jag sagt att jag varit extremt uppbokad på sistone och jobbar mer än tidigare? 🤭 Ja, jag vet, det är precis det jag alltid säger. Hur som helst: på lördagen var starten 15:30, och vid 12:30 slutade jag jobba, åt de klassiska skivorna med bröd med smör och sylt, mer av sug än av någon verklig nödvändighet, och eftersom jag bokstavligen höll på att somna stående la jag mig ner ”bara 15 minuter”.Jag somnade direkt. När jag vaknade runt 14:15 hade jag en tydlig känsla av att jag inte var till något, ögonen sved och jag kunde knappt hålla dem öppna. Men att inte åka fanns inte. Sånt gör jag inte. Dessutom hade jag ju laget jag skulle springa med.Gerar är en unik tävling, åtminstone här hos oss, för man springer halvmaraton i ett lag på tre personer. Och det förändrar dynamiken helt. Det handlar inte längre bara om dig, ditt tempo och din dagsform. Ni måste synka, kommunicera med blickar, acceptera att någon ibland är svagare och att de andra måste hålla igen. Har en av er en dålig dag måste de andra acceptera det. Inget ego, inget ”kom igen, jag klarar mer”. Det handlar om att ta sig i mål tillsammans.Ute blåste det till då och då, en sån där vind som känns som att den slår dig rakt i ansiktet, helt utan anledning. Jag beställde Uber runt 14:55 och kom på något sätt fram 15:12 😂, till rektoratet på Poli. Om jag andra år brukade vara där en timme tidigare och hann stå och prata med andra idrottare, gick allt den här gången i ett.Några ord i korridoren, lämnade väskorna i föreläsningssalen, jag var redan ombytt, träffade killarna, de gav mig startnumret och vi gick rakt mot start. Vi hann inte värma upp. Bara några skämt, några blickar, och sen var det dags.Jag visste att jag skulle vara den svaga länken. Igen 😊Jag sa det också till dem några dagar innan: ”5:30 min/km är max jag klarar, ha inga förväntningar på mig.” Trötthet och sömnbrist gör väldigt märkliga saker med kroppen. Även om jag de senaste veckorna hade fått till bättre pass kände jag nu tydligt att jag inte kunde mer.Starten hade en riktigt härlig stämning. Pirr, glädje, människor som genuint var glada att vara där. Jag hoppades bara att killarna inte skulle dra på för hårt från början. Självklart var det exakt det som hände 😂Jag längtade efter att få avsluta första varvet och nå vätskekontrollen. Jag var törstig på ett sånt sätt att man skulle kunna tro att jag bara ätit salt mat i två dagar.Vi skulle springa sex varv. De två första tog jag mig igenom helt okej, förstås under vad jag hade velat. Sen hade jag ett varv som var mer återhämtning. När jag, på näst sista varvet, såg Hunor och hans lag att de var klara och sprang ett lätt varv till, sa jag till killarna att vi borde göra likadant. Och Gabi bekräftade det jag redan kände: ”återhämtningsvarvet blir vårt sista varv” 😂Det blev en skön tragglande snackstund. Det är egentligen det Gerar är för oss. En chans att springa tillsammans i ett organiserat sammanhang, med stunder där man pratar lite, skämtar lite 🤭, men också de där fina stunderna när man bara springer och är glad att man är där.Om arrangemanget: bara gott att säga. Vad ska man ens tillägga när allt är perfekt? 🤭Jag blev jätteglad att träffa löparvänner, särskilt eftersom jag knappt varit på sociala medier på sistone.Februari kommer också att bli en tuff månad för mig. I mars hoppas jag komma tillbaka med kraft, göra några fina planer för i år och hitta tillbaka till en lugnare rytm. Jag hoppas också att vädret hjälper, för helt ärligt: kylan är verkligen inte min vän 🤭Efter loppet träffade vi tjejerna också och, som vanligt, hamnade vi på en restaurang. Inte nödvändigtvis för att ”fira”, utan för att sitta ner, äta något och prata lite till. Den där typen av pratstund som kommer naturligt efter ett lopp, när man är trött, avslappnad och inte har något kvar att bevisa.Gabi och Valeria träffar jag 2–3 gånger per år, oftast på tävlingar. Bogdan träffar jag nästan uteslutande på Gerar, och ibland råkar det bli någon Transfier. Vi är inte den typen av gäng som ses varje vecka eller går ut och tar en öl bara för att göra det. Det som binder oss är sporten och de här punktvisa tillfällena, men när vi väl samlas känns det exakt som om tiden inte hade gått.Och kanske är det den finaste delen. Att löpning inte bara handlar om kilometer, tider och resultat, utan också om människorna som dyker upp gång på gång, även om det är sällan. Ett litet men bra gäng, som varje gång samlas kring sporten och går hem med samma berättelser, kanske med lite mer trötthet, men också med lite mer mening.
Gallery
