Jag springer inte för att testa mina gränser. Jag springer för att det här är mitt liv. För det jag känner där ute, för människorna, för varje berättelse.
När jag ser tillbaka på det här året och ser 4 halvmaror, 2 maror, två 100-kilometerslopp och 3 Ironman-tävlingar, inser jag att jag, utan att ens ha satt det som mål, har levt på ett år så mycket som andra springer på en livstid.
Det var ett fullspäckat år. Kanske till och med mer än jag hade väntat mig. Projekten jag jobbade med, samarbetena, allt jag byggde för mig själv och för andra… och ovanpå allt ultratävlingarna i uthållighet som både knäckte mig och laddade mig på samma gång. Det var mycket. Men det var bra.
Jag vet att jag har sagt det förut, men jag kan inte låta bli att säga det igen: jag känner mig privilegierad. Inte i någon pompös mening, utan enkelt, som en människa som tittar på sitt liv och ser den fulla halvan av glaset oftare. Jag har människor nära mig som älskar mig, inte bara ”stöttar” mig. Och det håller mig med fötterna på jorden varje dag. Och det jag gör… jag gillar det, jag brinner för det, det ger mig näring. Det är inte bara ett jobb. Och sporten… sporten är den där speciella biten mellan mig och mig själv, även om jag delar varje känsla med er.
Allt det där var på max i år. Det är därför jag säger att det var ett fullt år. Och i all den här vackra trängseln av ett år finns det några punkter som reser sig över de andra. Inte de svåraste, inte de mest spektakulära, utan de som verkligen rörde mig.
Carmens första maraton var, för mig, ett av årets starkaste ögonblick. Jag upplevde det nästan som mitt första maraton, bara att den här gången satt känslan inte i mina ben, utan i hennes. Det blev tårar de sista kilometrarna, precis som för många år sedan när jag gick igenom det för första gången. Och det är märkligt hur snabbt ett ”första maraton” påminner dig om vad löpning egentligen är: inte tiden, inte resultatet, utan människan som har modet att ta sig hela vägen.
För henne var det inte lätt alls. Blåsorna kom tidigt, vinden slet i allt den fick tag i, och hettan i ravinen sög ur oss energin. Jag visste att hon har sina känsligheter, jag visste hur mycket hon hade jobbat och hur rädd hon varit före loppet, men där ute på banan visade hon något som inte går att träna: ren viljestyrka. Hon klagade inte, hon gjorde sig inte till offer, hon dramatiserade ingenting. Hon drog sig fram kilometer för kilometer utan att ge efter. Och det imponerade på mig mer än någon tid jag någonsin sprungit.
Och målgången… den kändes som ur en annan film. Folk längs kanterna ropade hennes namn, främlingar hejade på henne som om hon vore en mästare, och jag sprang bredvid henne med samma tårar som jag hade vid mitt första maraton. Och då kände jag att vissa lopp springer du inte för att se hur stark du är. Du springer dem för att se hur stark personen bredvid dig är. Det var ett av de mest personliga och vackraste jag någonsin upplevt.
Och om Garda var stunden som träffade mig personligen, så var 3h45-projektet stunden då jag kände som mest vad gemenskap betyder.
En av de finaste sakerna jag någonsin gjort med den här sidan var 12-veckorsprojektet inför Bucharest Marathon. Jag vet inte om det såg så ut utifrån, men för mig var det ett totalt åtagande: två inlägg i veckan, planer, tips, förklaringar, berättelser – allt skrivet med passion, omsorg och ansvar. Inte bara som löpare, utan som någon som visste att det fanns människor där som faktiskt följde honom. Jag drog igång 3h45-projektet en helt vanlig dag, när idén plötsligt slog mig från ingenstans, men under resans gång kände jag att det blev något mycket större än jag hade tänkt – ett löfte jag inte fick missa.
Det som kom tillbaka från människor överväldigade mig. Meddelanden, kommentarer, folk som skrev att de springer med mina inlägg i huvudet, att de hjälper dem att inte stanna, att de lär sig, att de får mod. Och än idag, två månader efter maratonet, får jag fortfarande tackmeddelanden. Folk skriver fortfarande att de satte personbästa, att de lärde sig om nutrition, att de förstod hur man springer ett långpass, att de hittade rytmen. Det är otroligt. Och jag överdriver inte det minsta när jag säger att de reaktionerna betydde lika mycket (om inte mer) än själva löpningen. För under de där 12 veckorna kände jag igen att jag kan ge något tillbaka till gemenskapen som har format mig i åratal.
Och maratondagen slöt cirkeln. Jag gick in i loppet full av känslor, med post-covid hängande i andningen och med rädslan att jag inte skulle hålla tempot, men jag hade en enda regel: om jag har sagt att jag tar flaggan på 3:45, då gör jag det. Och jag gjorde det. Tungt, men rent. Jag passerade mållinjen hand i hand med Vasile och Deea (de andra två pacers), utmattad och lycklig, och i det ögonblicket kände jag att hela projektet hade nått sitt mål. Det handlade inte om tiden, det handlade inte om perfekt pacing, utan om gemenskap, om människors energi och om att jag avslutade exakt det jag hade lovat. Och jag tror att det blir en av mina största prestationer i år – kanske den allra största.
Och eftersom det här året verkade ha en gåva för att komma med känslor från alla håll, kom också loppet som slog hårdast. Känslomässigt.
Puglia 100k var loppet som satte sig i mig på ett annat sätt än alla de andra. Inte för att det var lätt – det var det inte alls. Det var fuktigt, med stigningar som river ut själen och stunder när du vill tugga luft av törst. Men samtidigt var det loppet där jag kände människan i mig och människan i andra som allra mest. Den där hundringen blev inte perfekt, men den blev precis som den skulle: levande, ärlig, laddad med allt du kan känna på en 100-kilometersresa – glädje, stillhet, trötthet, tårar, skratt, sång, svordomar, och massor av stunder där jag sa till mig själv att jag är privilegierad som får uppleva något sånt.
Men det största var inte banan, inte farten, inte den perfekta nutritionen. Det var gemenskapen. Det var den där galna idén med ”adoptera en kilometer”, som började som en lek och förvandlades till det mest känslosamma stöd jag någonsin fått i ett lopp. Folk skickade mig meddelanden för kilometer 1, kilometer 12, 34, 69, 80… och jag lyssnade på dem där ute, när jag var sönder, när det gjorde ont, när jag inte längre hittade vattenkranen och var så törstig att jag hade kunnat dricka vattnet ur asfalten. De där meddelandena slog mig i bröstet som en våg och lyfte mig på ett sätt jag inte kan förklara med ord. Jag tror att det är den första hundringen i mitt liv där jag inte sprang ensam ens en sekund. Även om jag var ensam på vägarna mellan olivträden, så var vi 21 000 i telefonen.
Och så var det vännerna. Nae, som jag började första varvet med. Delia, Gheo och Maria, som kom med tåget och dök upp exakt på kilometern som var tillägnad dem. Carmen och Andra, som väntade på mig på torget vid slutet, med rysningar och energi. Det var en hundring där jag kände mig stöttad från alla håll – i meddelanden, i samtal, i vänners rop, i södra Italiens stillhet och på den där smala vägen som kändes som hämtad från en annan värld. Jag stängde hundringen på 11 timmar och 11 minuter, men tiden är inte viktig. Något annat stannar kvar: att även när du springer du med dig själv… så springer du egentligen med alla människor som har gett dig en god tanke. Och för mig var det årets största gåva.
Men kanske kommer det vackraste från det här året inte från mina lopp, utan från en överraskning som mamma gav mig.
Mitt bland alla mina lopp och galenskaper kommer en av årets största glädjeämnen från Ica, min mamma. Vid 73 års ålder har den här kvinnan återuppfunnit idén om disciplin. Hon springer, gör utmaningar, går upp klockan 5 för att springa för Fitness Tribe-utmaningen, tar sina dagliga steg utan att missa en enda dag och, om det behövs, går hon ut vid midnatt för att inte bryta sitt löfte. Hon sprang 5 km i Sfântu Gheorghe, tog andraplatsen i sin klass och ärligt talat var hon lyckligare än oss alla tillsammans.
I år har hon ännu en gång visat att det inte är åldern som stoppar dig, utan ursäkterna. Att du kan börja när som helst. Att du kan fullfölja en utmaning även om du har ett tåg klockan 1 på natten, bagage, nerver och allt kaos i världen. Idag är hon på dag 38 på sin väg mot 100 dagar med löpning klockan 6 på morgonen (5 dagar i veckan) – och om du frågar mig är det en av de starkaste prestationerna under hela det här året.
Och jag är stolt över henne på ett sätt som är svårt att sätta ord på. För våra stora lopp berättar en historia, men hennes löpning berättar om karaktär.
Och ändå handlade året inte bara om de stora ögonblicken. Det handlade också om alla små och stora lopp som fyllde i bilden.
Gerar öppnade året med laget Inglourious Basterds, min trio varje vinter, bestående av mig, Gabi och Bogdan. Det var kallt, lite oförsiktighet vid start, för högt tempo (som vanligt), andningen ute på villovägar och en slutspurt där Bogdan nästan slet sig loss från resten av mänskligheten på egen hand. Men det här loppet har sin charm: ni springer tre, ni bråkar i huvudet, ni skrattar högt, ni räddar varandra och i slutet glömmer ni hur jobbigt det var. Det är Gerar för mig — den perfekta starten, full av kaos, vänskap och ännu en laghistoria.
I februari drog jag till Puglia för min traditionella hundring, men i år hade det en särskild charm: mamma följde med mig till Italien för första gången. Det var en lång löpning bland olivträd, stenmurarna och vita byar, med Pluto (dronen) som följde mig bakifrån, två hundar som dök upp ur tomma intet och en Antonio som bjöd på Cola och bra skämt mitt på banan. Det var en av årets vackraste sololöpningar — lugn, full av landskap och med den där frihetskänslan som bara södra Italien kan ge.
Legal Half Marathon var den där typen av lopp med skön stämning, skämt längs kanten och härliga människor du bara träffar när du springer längst bak. Jag sprang med Carmen i träningsfart och vi njöt av varje kilometer, precis som vi behövde två veckor före Garda. Det handlade mer om berättelser, bra energi och ännu en bekräftelse på att vår väg mot maraton gick åt rätt håll.
Sedan var Bucharest Half Marathon loppet där jag sprang ensam, bara jag med mig själv, med den där lusten till fart som jag inte känt på länge. Det var ren energi från människor, high-fives på Victoriei, skämt med vänner och ett tempo som satt som det skulle, ända till en målgång på 1:42 som både knäckte och laddade mig samtidigt. Det är den typen av lopp som påminner dig om varför du älskar löpning när allt klaffar perfekt.
Och så kom… DOUBLE GLORY — Hamburg + Xman, två Ironman på sex dagar.
Om jag skulle sätta en etikett på den veckan skulle det vara ”organiserad galenskap med själen helt synlig”. Hamburg var exakt som en Ironman ska vara: tung, spektakulär, full av människor, med ögonblick som knäcker dig och lagar dig samtidigt. Allt gick fint för mig, från simningen till målet, med den där energin som får dig att känna dig levande. Och framför allt med Carmen vid sidan, med sin talanga, med ropen från hundra meters håll, med det där leendet som du ser en gång och som bär hela lopp. Hamburg var en komplett berättelse.
Och sen… Xman Oradea. Där var det inte längre en berättelse, det var levt liv, rakt av. Värme som smälte mig, tankar på att bryta, människor som lyfte mig ur ingenting, en Alex som gav mig självförtroende, en Victor som drog mig med sig, barn som skrek, volontärer som svalkade mig som ett Formel 1-team, folk i byarna med vattenslangar, apelsiner, skratt och rop vid varje varv… och den där stunden när benen började trampa av sig själva och jag grät på cykeln, utan att längre kunna dölja något. Där var jag inte längre ”idrottaren”, jag var människan vid gränsen.
Och ändå tog jag mig igenom. Med Carmen bredvid mig på varje varv, som en god skugga, med den löpningen som slet sönder mig och höll mig vid liv på samma gång, med målgången på den röda mattan, hand i hand, efter en dag som fick mig på knä och reste mig igen. Och ja, loppet tog slut, men berättelsen gjorde det inte — en jävla bakterie skickade mig rakt till sjukhuset efteråt, med feber över 40, värmeslag, ambulanser, infarter, sömnlösa nätter och verklig rädsla. Men även där förstod jag något: det var inte så svårt för att jag inte kunde, utan för att jag redan var sjuk.
Och kanske märkligt nog, men det befriade mig. För till slut handlade den här dubbeln inte om ”hur tuff du är”, utan om människor, om stöd, om sårbarhet, om hur någon kan resa dig ur ett hörn av banan när du inte längre ser någon utväg. Hamburg gav mig glädjen, Xman gav mig sanningen. Tillsammans var de det vackraste och det tyngsta jag gjorde i år.
Carpathia Trails var det där loppet där jag vaknade till att jag klättrade utan stavar, hopkrupen av backarna och i konflikt med mina skor hela vägen. Varmt ute, huvudet i marken, noll energi, och Mafi och Fate (ja, jag gav skorna namn) kommenterade varje steg. Det var plåga, skämt, damm, obsessiv vätska och mer gång än löpning, men också fina människor, bra stämning och en oklanderlig organisation. Det är inte ”min huvudfilm”, men jag kände mig som i en bergskomedí där det enda som hindrar dig från att bryta är självironin.
SEPTEMBER GLORY — Transfier + Ironman Emilia Romagna
September kom med två helt olika berättelser, men lika intensiva. Transfier var loppet där jag hade känslan av att vara i en skräckkomedi med björnar, motorcyklister som skyddsänglar och nedförsbackar som fick mina organ att skaka, inte styret. Jag skrattade, jag svor, jag pratade med mig själv, med skorna, med björnen, med naturen, med alla — och jag grät på trapporna, under Prometeu, där hela året fastnade i halsen. Det var brutalt, vackert och djupt mänskligt.
Och sedan, utan mental paus, kom Emilia Romagna. En Ironman som var perfekt i organisation och grym i känsla. En fantastisk simning, en snabb cykel och en löpning som förvandlades till den märkligaste duellen mellan ambition och smärta. Och ändå var nyckelögonblicket inte ute på banan, utan vid kilometer 32, när jag ville ge upp och Carmen sa enkelt: ”Kom.” Ett ord. En total omstart. Resten var envishet, små steg, blöta kläder, smärta som böjde mig som ett frågetecken och en målgång upplevd i hennes famn.
Transfier gav mig adrenalinet, rädslan och den befrielsen som bara tuffa lopp ger. Emilia gav mig läxan. Tillsammans var de ”September Glory”: två lopp som knäckte mig, byggde upp mig igen och visade mig att styrka inte bara kommer från muskler, utan framför allt från människorna som springer bredvid dig även när du inte längre kan.
Men inget av årets lopp hade haft någon mening utan mina människor.
I år insåg jag ännu tydligare att jag inte springer ensam, hur lång vägen än är. Carmen var med mig i nästan varje tävling — ibland vid sidan med sin talanga, ibland i loppet, ibland bara i ett ”kom” sagt exakt i sekunden när min själ höll på att gå sönder. Hon var där med mig i Hamburg, på Xman, på Garda, på Legal Half, i Puglia, på Transfier, i Emilia Romagna… och utan att göra poesi av det har hennes närvaro hållit fler lopp uppe än hon kan föreställa sig. Det finns stunder när du inte behöver något annat än din människa som ser på dig och säger att du kan.
Andra, min dotter, min själ… hon har en särskild talang för att dyka upp exakt när det behövs. På Bucharest Half, vid målet, ändrade hon mitt tillstånd på en enda sekund. I andra lopp gav bara det enkla faktumet att jag visste att hon följde mig eller väntade någonstans en sorts energi som du inte kan hitta på. Det är den där varma stillheten, barn-vuxen, som du känner bakom dig som en bra kudde.
Sen är det mina vänner. Paul, som jag delat så många kilometer och berättelser med att jag inte ens räknar längre. En sådan där sällsynt vänskap där man inte förklarar så mycket — du vet att personen förstår och stöttar dig även när han inte är där fysiskt. Han är min konstant i löpningen. Nae, en av dem jag delat många löpningar med i år och som jag förstår utan så många förklaringar. Oana, med sin lugna energi och sitt sätt att se löpning som en livsstil, inte som en tävling. Alex, med sin motivation från första ledet. Ana och Florin, goda människor, med sina berättelser, med sättet de lever sporten. Victor, Delia, Gheo och andra — de som dyker upp från ingenstans, men precis i rätt ögonblick, vare sig det handlar om en improviserad vätskekontroll, ett ”kom igen du kan”, ett samtal eller ett leende.
Och så finns de jag inte känner personligen, men som jag känner i meddelanden och reaktioner. Människor som springer med mig utan att vara bredvid mig, människor som skriver till mig två månader efter ett inlägg om Bucharest Marathon, människor som adopterade kilometer åt mig i Puglia, människor som skickar klipp, uppmuntran, repliker som träffar mig rakt i hjärtat. Ibland har ett meddelande på två rader betytt mer än tusen kalorier i gels.
I år har jag förstått en sak som jag inte kan uttrycka särskilt poetiskt: löpning får dig att lära känna goda människor. Och goda människor håller dig vid liv, de lyfter dig, de lagar dig och ibland förändrar de hela ditt lopp. Utan dem hade det här året inte ens varit hälften så fullt.
Jag har haft människor och gemenskaper som gjorde löpningen ännu mer njutbar. Med Hoka föll allt på plats fint — jag hade bra skor på fötterna, jag testade dem i stora lopp och jag gillade att upptäcka modeller som verkligen passar mig. Utan buller, utan pretentioner, bara löpning.
Med SportGuru och Yolo Events var det kanske årets finaste överraskning. Jag hittade öppna, varma, professionella människor som jag klickade med direkt. De stöttade mig i allt jag gjorde i år, de lät mig vara mig själv, med mina långa texter, mina berättelser, min stil. De stressade mig inte, de begränsade mig inte, de bad mig inte om något ”på deras sätt”. De litade på mig och på mitt sätt att berätta om löpning — och det, för mig, betyder enormt mycket.
För mig har allt det där inte varit ”samarbeten”, utan bitar av mitt år som gjorde det rundare, varmare och mer motiverande. Människor och gemenskaper som jag är genuint glad att ha haft vid min sida.
Jag skriver de här raderna i min andra vilovecka, en vila som min kropp verkligen behövde. Tänk inte något romantiskt, som ”jag sover 16 timmar om dagen och återhämtar mig zen”. Verkligheten är att jag sover 4 timmar, jobbar mer än innan och försöker förstå om vilan är fysisk eller psykisk. Men hur det än är gör jag det varje år, och jag vet att det gör mig gott.
För mig är den här artikeln inte bara ett slut på året. Den är också en sorts bro till det som kommer. Ett avslut och en början samtidigt. Nästa vecka går jag tillbaka in i träningen och tillbaka in i min film, med de två första stora målen: Gerar — den officiella säsongsöppningen i januari — och Malaga 100 km i februari, löpningen jag planerade redan förra året och som jag drömt om i 2–3 år.
Det var ett långt och vackert år. Tungt, men bra. Fullt, men stabilt. En sådan där blandning som lämnar trötthet i benen och stillhet i själen. Och om jag har lärt mig något på sistone, så är det att löpning inte handlar om gränser, utan om hur du lever ditt liv. Om människorna du delar vägarna med, om det du känner där ute, om berättelserna som blir kvar.
Och om allt det där är en del av min löpning, då är jag glad att jag har mycket kvar att leva. Och mycket kvar att springa.
#alergare #runningromania #maraton #semimaraton #ultrarunning #100km #triathlon #ironman #povestidealergare #comunitate #sport
Gallery
