🐙🇮🇹🍝 Första kvällen i Bari och det känns som om jag aldrig ens har åkt härifrån. Varje gång jag kliver av planet känns det som att jag kommer hem. Fast nu kom jag med hela gänget: Andra (min dotter), Carmen, Gheo (för känd för att ens behöva presenteras) med Delia och Iulia, plus Nae och Maria. Idén om resan som dök upp precis på Sankt Alexanders dag? Avbockad. 100-kilometersloppet? Det kommer.
Eftersom det var uppenbart att magen behövde invigas ordentligt tog vi en sväng förbi Mastro Ciccio, det där street food-stället som skryter med ”il miglior street food di Bari”. Jag vet inte om det är bäst, men den krispiga polpon som jag tryckte i mig i en macka var så stark att den tog hatten av en och lockade fram ett småcharmigt ”vaffanculo” när man bet i den. Riktigt jävla gott. 🤪
Efter att vi hade drivit runt lite upp och ner längs de där gränderna som känns byggda enbart för att man ska gå vilse på ett fint sätt kom vi ut på Lungomare di Bari. Första gången i mitt liv jag klev upp i det där panoramahjulet. Jag fick lite panik när de stannade oss där uppe och det kändes som att de hade glömt bort oss, men jag låtsades vara zen. Typ. 🤭
Sen hamnade vi på Martinucci för pasticiotti. Herregud… det där är inte bakverk, det är sirener som sjunger sött och lockar in dig i sin fluffiga fälla med fin kräm. Vi sänkte dem i Aperol Spritz, för så gör man när man är en seriös människa på semester. Utan gräns, utan skam.
En kort promenad förbi Basilica di San Nicola, upplyst som i en saga, och sedan rakt till Lo Svevo. Restaurangen jag försöker att aldrig missa. Nae var lite skeptisk efter Mastro Ciccio och längtade efter den berömda bläckfisken med favebönor som jag hade hyllat till skyarna.
Och här börjar magin. Deras bläckfisk är något… djävulens fluffighet. Så mör att om du tittar snett på den så går den sönder. Favebönorna är egentligen en tjock, len puré som breder ut sig på tallriken som en kräm. Ovanpå kommer karamelliserad lök, söt och mjuk, de där soltorkade tomaterna indränkta i riktigt bra, glansig olivolja, och bitar av polpo (bläckfisk) som har fått exakt lagom yta. Allt doftar hav, rök, bra olja och Syditalien. Den där tallriken smäller dig i bakhuvudet med en aptit som om du inte hade ätit på tre dagar. Precis en sån rätt som automatiskt framkallar saliv och den där djuriska impulsen: låt mig vara, jag vill äta.
Vi tog också parmigiana di melanzane, små korvar av en blandning av nöt och fläsk, en ostbricka från Puglia, rostade paprikor som knockade en och, såklart, patate, riso e cozze. Den där maten som ser ut som att den är gjord av allt man råkade hitta hemma, men som är ren historia för den här trakten. En rätt född i fiskarfamiljer: potatis, ris, musslorna läggs i råa, och sedan gratineras allt långsamt, långsamt, tills det blir något som ser märkligt ut men smakar ”jag har inget att klaga på”. Första gången jag provade den, förra året, var jag inte övertygad. Nu hade jag beställt in den en gång till. Den där krämen mellan lagren av potatis och musslor är exakt kombinationen som vinner dig.
På slutet kändes det som om någon hade känt av oss. Vito dök upp, ägaren, en vän från förra året. Familjerestaurang, varm person, skämt, historier, allt det där. Han kände igen oss och vi stod och snackade lite om bläckfisk, om förra året, om vad vi lagar och vad vi springer. Han bjöd också på en digestif… som var någon slags snaps som fick det att slå lågor i halsen, men effektiv, må han leva.
Och, såklart, gick vi inte därifrån utan deras tiramisù med öl. Konstig idé, förvånansvärt gott i verkligheten.
Så började vår kväll i Bari. Precis som jag visste att den skulle vara: med god mat, promenader, vänner och små äventyr som får berättelsen att gå ihop. 🤗
Gallery
