I dag lyckades jag äntligen komma ut och springa igen. Efter söndagens 100 km i Alberobello sprang jag på tisdagen 10 km bara för att ”knyta ihop” benen lite, och sedan… har jag helt enkelt inte haft tid. Nätterna efteråt var totalt kaos: första natten efter hundra kilometer sover jag aldrig bra, då kommer de där små, irriterande värkarna efter att ha gått långt, fast upphöjt till tre.
Sedan försvann två nätter i jobb, uppskjutna saker, grejer som hopade sig och åt upp all min sömn. På onsdagen slog den där klassiska utmattningsyrseln till och jag gick in i total vila. Jag sov, jag nollställde mig, och först då gjorde jag den återhämtning jag egentligen borde ha gjort direkt efter loppet.
Lördagen bjöd på drömväder, men jag kom inte ut då heller, för Ica kom hem till mig. Hon hade precis avslutat Fitness Tribes 21-dagars löputmaning: måndag till fredag, upp kl. 6 på morgonen och springa varje dag. En utmaning på riktigt.
Faktum är att hon höll i ända till dag 25, för att också pricka in när FT firade 2000 dagar av sitt program. Det var stor fest där: tröjor, bilder, glädje, folk som kom för att gratulera henne. Jag hade gärna varit där jag med, men jag var fortfarande i Italien. På fredagen… var jag helt slut. 😔
Men glädjen kom på lördagen när jag gav henne presenten: ett par Hoka Bondi 9 och en Garmin Forerunner 165. Det var allt som behövdes. Hon hoppade av glädje, drog på sig skorna, provade allt, och så gick vi ut tillsammans på vår klassiska kilometer runt kvarteret. Hon stack iväg som skjuten ur en kanon, efter 400 meter undrade hon redan om hon ens hinner få pensionen 😂, men sedan hittade hon sitt tempo och tog sig i mål. Enkel, fin glädje. Jag beundrar verkligen det hon har gjort de senaste månaderna. Det är helt otroligt för hennes ålder – 73 år.
Tillbaka till dagens runda: ett sorgset väder, vatten överallt, tunga moln som om de ville trycka ner depressionen i halsen på en. Men jag gav mig av från Carmen beslutsam och faktiskt motiverad att röra mig lite och ta en paus från jobbet.
Jag tog Virtuții, Ciurelbron och sedan mot Lacul Morii. Jag hade knappt hunnit in på sjöns område förrän jag fick syn på Victor – jag kände igen honom från nätet, vi har setts en gång tidigare, jag tror att jag var på cykel då. Han hade 30 km på schemat, jag hade kanske 10 bara för att få andas. Han sa att han följer med mig.
Och så sprang vi båda två, i ett bra tempo, med historier, idéer, planer. Han förbereder sig för maratonet i Florens, jag… drömmer fint om maratonet den 1 december, som jag ärligt talat inte ens visste hur jag låg till inför.
Vi tog ett varv runt sjön, fortsatte på promenaden i Chiajna, och längst bort visade han mig en vattenkran jag inte hade en aning om. Vi vände tillbaka, gick in via Dâmbovița-deltat, kom ut i Roșu, tog en sväng genom skogen och vid en rondell visade han mig ännu en vattenkran, gömd i kyrkans mur, på en liten gata som man inte ens ser om man inte vet. Jag har sprungit i området i nästan två år och hade ingen aning om dem. Jag kände mig som turist i mitt eget kvarter. Vi skrattade båda två. 😂
Vid kilometer 15 skildes vi åt. Jag sa att om han vänder tillbaka samma väg blir det exakt 30 för honom. Vi kramades och var och en gick vidare. Jag fortsatte på andra sidan av sjön, fick in lite tempo på slutet, och avslutade dagen med 19 rena kilometer – precis vad jag behövde för att komma tillbaka mentalt och moraliskt. ☺️
Och ärligt talat gav dagens löprunda mig självförtroende inför maratonet den 1 december. Jag anmälde mig också, när jag ändå känner mig bättre. I dag, med det fula vädret, tröttheten efter Alberobello, historien med Ica och det perfekt tajmade mötet med Victor, föll allt på plats precis som jag behövde. Som om allt kaos de senaste dagarna ljusnade lite.
19 km i gråväder. Och ändå en av de bästa comebackrundorna på länge. ❤️🏃♂️
#alergare #runningromania #hokarunnersromania #sportguru #yoloevents #maraton #maraton1decembrie #laculmori #fitnesstribe #hoka #garmin
Gallery
